Dessa underverk förs till vår egen dörr. Det talar alltid om Ande. Låt oss tala henne rättvist. Vilket privat syfte som helst besvaras av någon medlem eller del, ralph waldo emerson naturuppsats, detta är dess offentliga och universella funktion och utelämnas aldrig. Skuld, malande skuld, vars järn ansikte änkan, den föräldralösa och genialitetens söner fruktar och hat; - skuld, som förbrukar så mycket tid, som så förlamar och nedslår en stor ande med bekymmer som verkar så låga, är en lärare vars lärdomar inte går att avstå från, och som behövs mest av dem som lider mest av det. Vilka nya tankar föreslås av att se ett ansikte av landet som är ganska bekant, i den snabba rörelsen av järnvägsvagnen! Han misstänker intelligensen eller hjärtat av ralph waldo emerson naturuppsats vän.
Skicka via e-post
Ralph Waldo Emerson lämnade ministeriet för att göra karriär inom skrivande och offentliga tal. Emerson blev en av USA:s mest kända och mest älskade 1800-talsfigurer. Mer om Emerson. Det är att vara användbar, att vara hedervärd, att vara medkännande, att få det att göra någon skillnad att du har levt och levt bra. De ralph waldo emerson naturuppsats världen är vacker att se, nio gånger i mystik: Fastän förbryllade siare inte kan förmedla hemligheten med dess arbetande hjärta, Dunka ditt med naturens bultande bröst, Och allt är klart från öst till väst. Ande som lurar varje form inuti lockar till sin anhörigas ande; Självtände varje atom glöder, Och antyder framtiden som den är skyldig.
Det finns dagar som inträffar i detta klimat, nästan vilken årstid som helst, då världen når sin perfektion, när luften, himlakropparna och jorden, ralph waldo emerson naturuppsats en harmoni, som om naturen skulle skämma bort hennes avkomma; när, på dessa dystra övre sidor av planeten, ingenting är att önska att vi har hört talas om de lyckligaste breddgraderna, och vi solar oss i Floridas och Kubas lysande timmar; när allt som har liv ger tecken på tillfredsställelse, och boskapen som ligger på marken verkar ha stora och lugna tankar. Dessa halcyoner kan man leta efter med lite mer säkerhet i det rena oktobervädret, som vi särskiljer med namnet indiska sommaren. Dagen, omätligt lång, sover över de breda kullarna och varma vida fälten.
Att ha levt igenom alla dess soltimmar verkar vara tillräckligt lång. De ensamma platserna verkar inte riktigt ensamma. Vid skogens portar tvingas den förvånade världens man lämna sina stadsuppskattningar av stort och smått, klokt och dåraktigt. Träsäcken faller av hans rygg med det första steget han tar in i dessa områden. Här finns helighet som skämmer ut våra religioner och verklighet som misskrediterar våra hjältar. Här finner vi att naturen är den omständighet som överskrider alla andra omständigheter och dömer som en gud alla människor som kommer till henne.
Vi har krupit ut ur våra nära och trånga hus in i natten och morgonen, och vi ser vilka majestätiska skönheter som dagligen sveper oss i sin barm. Hur villigt skulle vi undkomma de barriärer som gör dem jämförelsevis impotenta, undkomma sofistikeringen och eftertanken och låta naturen tränga in oss. Det härdade ljuset i skogen är som en evig morgon och är stimulerande och heroiskt. Den forntida ralph waldo emerson naturuppsats besvärjelser från dessa platser smyger sig på oss. Stjälkarna av tallar, hemlocks och ekar glimmar nästan som järn på det upphetsade ögat. De ofördelaktiga träden börjar övertala oss att leva med dem och lämnar vårt liv av högtidliga bagateller.
Här är ingen historia, eller kyrka, eller stat, interpolerad på den gudomliga himlen och det odödliga året. Hur lätt vi kan gå vidare in i det öppna landskapet, absorberade av nya bilder och av tankar som snabbt avlöser varandra, tills hemminnet gradvis trängdes ut ur sinnet, allt minne utplånat av nutidens tyranni, och vi leddes i triumf av naturen. Dessa förtrollningar är medicinska, de nyktra och helar oss. Dessa är enkla nöjen, vänliga och infödda för oss. Vi kommer till vårt eget och blir vänner med materia, som skolornas ambitiösa prat skulle förmå oss att förakta. Vi kan aldrig skilja oss åt det; sinnet älskar sitt gamla hem: som vatten för vår törst, så är klippan, marken, för våra ögon och händer och fötter.
Det är fast vatten: det är kall låga: vilken hälsa, vilken affinitet! Alltid en gammal vän, alltid som en kär vän och bror, när vi chattar påverkade med främlingar, kommer i detta ärliga ansikte och tar en allvarlig frihet med oss och skämmer ut oss för våra nonsens. Städer ger inte de mänskliga sinnena tillräckligt utrymme. Vi går ut dagligen och varje kväll för att mata ögonen vid horisonten och kräver så mycket utrymme, precis som vi behöver vatten till vårt bad. Det finns alla grader av naturlig påverkan, ralph waldo emerson naturuppsats, från dessa naturens karantänkrafter, upp till hennes käraste och allvarligaste tjänster till fantasin och själen.
Det finns hinken med kallt vatten från våren, den ralph waldo emerson naturuppsats dit den kylda resenären rusar för säkerhet, - och där finns höstens och middagens sublima moral, ralph waldo emerson naturuppsats. Vi bäddar in oss i naturen och hämtar vårt liv som parasiter från hennes rötter och korn, och vi får blickar från himmelska kroppar, som kallar oss till ensamhet och förutsäger den mest avlägsna framtiden. Den blå zenit är punkten där romantik och verklighet möts. Jag tror att om vi skulle ryckas in i allt det vi drömmer om himlen, och skulle samtala med Gabriel och Uriel, skulle den övre himlen vara allt som skulle återstå av våra möbler.
Det verkar som om dagen inte var helt profan, då vi har tagit hänsyn till något naturligt föremål. Fallet av snöflingor i en stilla luft, bevarar till varje kristall dess perfekta form; blåsandet av snöslask över ett brett vattenskikt och över slätter, det böljande rågfältet, det härma vinkandet av tunnland houstonia, vars otaliga buketter bleka och krusa för ögat; reflektionerna av träd och blommor i glasartade sjöar; den musikaliska ångande luktande sydvinden, som förvandlar alla träd till vindharpor; sprakande och sprutande av hemlock i lågorna; eller av tallstockar, som ger ära åt väggarna och ansiktena i vardagsrummet, - dessa är musiken och bilderna av den äldsta religionen. Mitt hus ligger på låg mark, med begränsad utsikt, och på kanten av byn.
Men jag går med min vän till stranden av vår lilla flod, och med ett slag av paddeln lämnar jag byns politik och personligheter, ja, och byarnas och personlighetsvärlden bakom mig, och går in i ett känsligt rike av solnedgång och månsken, ralph waldo emerson naturuppsats, för ljus nästan för fläckig man att komma in utan nybörjare och skyddstillsyn. Vi penetrerar kroppsligt denna otroliga skönhet; vi doppar händerna i detta målade element: våra ögon badar i dessa ljus och former. En semester, en villeggiatura, en kunglig fest, den stoltaste, mest glädjande högtiden som tapperhet och skönhet, kraft och smak, någonsin dekorerat och njutit, etablerar sig i ögonblicket. Dessa ralph waldo emerson naturuppsats molnen, dessa känsligt framväxande stjärnor, med sina privata och outsägliga blickar, betecknar det och erbjuder det.
Jag har lärt mig hur fattiga våra uppfinningar är, städernas och palatsens fulhet. Konst och lyx har tidigt lärt sig att de måste fungera som förbättring och uppföljare till denna ursprungliga skönhet. Jag är överinstruerad för min återkomst. I fortsättningen kommer jag att vara svår att behaga. Jag kan inte gå tillbaka till leksaker, ralph waldo emerson naturuppsats. Jag har blivit dyr och sofistikerad. Jag kan inte längre leva utan elegans: men en landsman ska vara min herre på fester. Han som vet mest, han som vet vad godis och dygder finns i jorden, vattnet, växterna, ralph waldo emerson naturuppsats himlen, och hur man kommer till dessa förtrollningar, ralph waldo emerson naturuppsats, är den rike och kungliga mannen.
Endast så långt som världens mästare har kallat naturen till sin hjälp, kan de nå höjden av storhet. Detta är meningen med deras hängande trädgårdar, villor, trädgårdshus, öar, parker och konserver, för att stödja deras felaktiga personlighet med dessa starka tillbehör. Jag undrar inte att ralph waldo emerson naturuppsats intresset borde vara oövervinnerligt i staten med dessa farliga medhjälpare. Dessa mutar och bjuder in; inte kungar, inte palats, inte män, inte kvinnor, utan dessa ömma och poetiska stjärnor, vältaliga av hemliga löften. Vi hörde vad den rike mannen sa, vi kände till hans villa, hans lund, hans vin och hans sällskap, men provokationen och poängen med inbjudan kom från dessa förföriska stjärnor.
I deras mjuka blickar ser jag vad män strävade efter att inse i något Versailles, eller Paphos eller Ctesiphon. Det är faktiskt de magiska ljusen i horisonten och den blå himlen för bakgrunden som räddar allt ralph waldo emerson naturuppsats konstverk, som annars var skräll. När de rika beskattar de fattiga med servilitet och oberäknelighet, bör de överväga effekten av människor som är ansedda att vara ägare av naturen, på fantasifulla sinnen. om de rika var rika som de fattiga vill ha rikedomar! En pojke hör ett militärband spela på planen på natten, och han har kungar och drottningar och berömt ridderskap påtagligt framför sig.
Han hör ekon av ett horn i ett bergsland, i Notch-bergen, till exempel, som förvandlar bergen till en eolisk harpa, och denna övernaturliga tiralira återställer till honom den doriska mytologin, Apollo, Diana och alla gudomliga jägare och jägare. Kan en musikton vara så hög, så högmodigt vacker! För den stackars unge poeten är hans bild av samhället så fantastisk; han är lojal; han respekterar de rika; de är rika för hans fantasis skull; hur dålig hans fantasi skulle vara, om de inte var rika! Att de har någon högt inhägnad lund, som de kallar park; att de bor i större och bättre utsmyckade salonger än han har besökt, och går i bussar, bara håller de elegantas samhälle, till vattenställen och till avlägsna städer, är grunden från vilken han har avgränsat romantikens gods, jämfört med vilka deras faktiska ägodelar är kåkar och hagar.
Musan själv förråder sin son och förhöjer rikedomens gåvor och välfödd skönhet, genom en strålning ur luften och moln och skogar som omger vägen, - en viss högfärdig ynnest, som från patricier genii till patricier , ett slags aristokrati i naturen, en furste av luftens makt. Den moraliska känslighet som gör Edens och Tempes så lätt, kanske inte alltid finns, men det materiella landskapet är aldrig långt borta. Vi ralph waldo emerson naturuppsats hitta dessa förtrollningar utan att besöka Comosjön eller Madeiraöarna. Vi överdriver hyllningarna av det lokala landskapet. I varje landskap, ralph waldo emerson naturuppsats, punkten av häpnad är mötet mellan himlen och jorden, och det ses från den första kullen såväl som från toppen av Alleghanies.
Stjärnorna på natten böjer sig ner över den brunaste, hemtrevligaste allmänning, med all den andliga prakt som de utgjuter på Campagna eller på Egyptens marmoröknar. De upprullade molnen och morgonens och kvällens färger, ralph waldo emerson naturuppsats förvandla lönnar och alar, ralph waldo emerson naturuppsats. Skillnaden mellan landskap och landskap är liten, men det är stor skillnad på åskådarna. Det finns inget så underbart i ett visst landskap, som nödvändigheten av att vara vacker som varje landskap ligger under. Naturen kan inte överraskas av att klä av sig. Skönhet bryter in överallt.
Men det är mycket lätt att överskrida läsarnas sympati i detta ämne, som skolmän kallade natura naturata eller natur passiv. Man kan knappast tala direkt om det utan överskott. Det är lika lätt att i blandade företag ta upp det som kallas "religionsämnet, ralph waldo emerson naturuppsats. Jag antar att denna skam måste ha en bra anledning. En dilettantism i naturen är karg och ovärdig. Fop of fields är inte bättre än hans bror på Broadway. Män är av naturliga skäl jägare och nyfikna på trähantverk, och jag antar att en sådan tidning som vedhuggare och indianer bör tillhandahålla fakta om, skulle äga rum i de mest överdådiga salarna av alla "Kransar" och "Floras kapletter" i bokaffärer; men vanligtvis, oavsett om vi är för klumpiga för ett så subtilt ämne, eller av vilken orsak det än är, så fort människor börjar skriva om naturen, faller de in i euphuism.
Frivolitet är en högst olämplig hyllning till Pan, som borde representeras i mytologin som den mest kontinent av gudar. Jag skulle inte vara lättsinnig inför tidens beundransvärda reserv och försiktighet, men jag kan inte avsäga mig det ralph waldo emerson naturuppsats att ofta återkomma till detta gamla ämne. Mängden falska kyrkor ackrediterar den sanna religionen. Litteratur, poesi, vetenskap är människans hyllning till denna outgrundade hemlighet, ralph waldo emerson naturuppsats, beträffande vilken ingen vettig man kan påverka en likgiltighet eller nyfikenhet. Naturen älskas av det som är bäst i oss.
Den är älskad som Guds stad, fastän, eller snarare för att det inte finns någon medborgare. Solnedgången är olik allt som finns under den: den vill ha män. Och naturens skönhet måste alltid verka overklig och hånfull, tills landskapet har mänskliga figurer, som är lika bra som det själv. Om det fanns goda män skulle det aldrig finnas denna hänryckning i naturen. Om kungen är i palatset, tittar ingen på väggarna. Det är när han är borta, och huset är fyllt av brudgummar och blickar, som vi vänder oss bort från människorna för att finna lättnad i de majestätiska män som föreslagits av bilderna och arkitekturen.
De kritiker som klagar över den sjuka åtskillnaden mellan naturens skönhet och det som ska göras, måste anse att vår jakt på det pittoreska är oskiljaktig från vår protest mot det falska samhället. Människan är fallen; naturen är upprätt och fungerar som en differentialtermometer, som upptäcker närvaron eller frånvaron av den gudomliga känslan hos människan. På grund av vår matthet och själviskhet ser vi upp till naturen, men när vi återhämtar oss kommer naturen att se upp till oss. Vi ser den skummande bäcken med hänsyn: om vårt eget liv flödade med rätt energi borde vi skämma ut bäcken. Strömmen av iver gnistrar av verklig eld, och inte med reflexstrålar av sol och måne.
personlig konfliktuppsats
Den moraliska lagen ligger i naturens centrum och strålar ut i omkretsen. Det är kärnan och märgen för varje substans, varje relation och varje process. Allt som vi sysslar med, predikar för oss. Vad är en gård annat än ett stumt evangelium? Agnarna och vetet, ogräs och växter, blödning, regn, insekter, sol, - det är ett heligt emblem från vårens första fåra till den sista traven som vinterns snö intar på fälten. Men sjömannen, herden, gruvarbetaren, köpmannen, i sina olika orter, har var och en en upplevelse exakt parallell och leder till samma slutsats: eftersom alla organisationer är radikalt lika.
Det kan inte heller betvivlas att denna moraliska känsla som sålunda doftar luften, växer i säden och impregnerar världens vatten, fångas upp av människan och sjunker in i hennes själ. Naturens moraliska inflytande på varje individ är den mängd sanning som den illustrerar för honom. Vem kan uppskatta detta? Vem kan gissa hur mycket fasthet den havsslagna stenen har lärt fiskaren? hur mycket lugn har reflekterats för människan från den azurblå himlen, över vars obefläckade djup vindarna för alltid driver flockar av stormiga moln och lämnar inga rynkor eller fläckar? hur mycket industri och försyn och tillgivenhet vi har fångat från den brutala pantomimen? Vilken sökande predikant av självbehärskning är det varierande fenomenet Hälsa!
Häri uppfattas särskilt naturens enhet – enheten i mångfald – som möter oss överallt. All den oändliga variationen av saker gör ett identiskt intryck. Xenophanes klagade på sin ålderdom att, se var han skulle, allt skyndade tillbaka till Enhet. Han var trött på att se samma väsen i den tråkiga variationen av former. Fabeln om Proteus har en hjärtlig sanning. Ett löv, en droppe, en kristall, ett ögonblick av tid är relaterat till helheten och tar del av helhetens perfektion. Varje partikel är ett mikrokosmos och återger troget världens likhet. Det finns inte bara likheter i saker vars analogi är uppenbar, som när vi upptäcker typen av mänsklig hand i den fossila saurus flipper, utan också i föremål där det finns en stor ytlig olikhet.
Sålunda kallas arkitektur "frusen musik", av De Stael och Goethe. Vitruvius tyckte att en arkitekt borde vara en musiker. I Haydns oratorier presenterar tonerna för fantasin inte bara rörelser, såsom ormen, hjorten och elefanten, utan också färger; som det gröna gräset. Lagen om harmoniska ljud återkommer i de harmoniska färgerna. Graniten skiljer sig i sina lagar endast av mer eller mindre värme, från floden som sliter bort den. Floden, när den flyter, liknar luften som strömmar över den; luften liknar ljuset som passerar den med mer subtila strömmar; ljuset liknar värmen som följer med det genom rymden.
Varje varelse är bara en modifikation av den andra; likheten i dem är mer än skillnaden, och deras radikala lag är en och samma. En regel för en konst, eller en lag för en organisation, gäller i hela naturen. Så intim är denna enhet, att den är lätt att se, den ligger under naturens understa klädsel och förråder sin källa i Universell Ande. Ty den genomsyrar också Tanken. Varje universell sanning som vi uttrycker i ord, antyder eller antar varje annan sanning. Omne verum vero consonat. Det är som en stor cirkel på en sfär, som omfattar alla möjliga cirklar; som dock kan ritas och utgöra det på liknande sätt. Varje sådan sanning är den absoluta Ens sett från en sida. Men det har otaliga sidor. Den centrala enheten är fortfarande mer iögonfallande i handlingar. Ord är ändliga organ i det oändliga sinnet.
De kan inte täcka dimensionerna av vad som är i sanning. De bryter, hackar och utarmar den. En handling är perfektion och publicering av tankar. En rätt handling verkar fylla ögat och vara relaterad till hela naturen. Ord och handlingar är inte den råa naturens egenskaper. De introducerar oss till den mänskliga formen, av vilken alla andra organisationer verkar vara förnedringar. När detta dyker upp bland så många som omger det, föredrar anden det framför alla andra. Det står: 'Från sådana som denna har jag hämtat glädje och kunskap; i sådant som detta har jag funnit och skådat mig själv; Jag ska tala till det; den kan tala igen; det kan ge mig tankar redan bildade och levande.
Tyvärr bär var och en av dem märken som av någon skada; är skadad och ytligt defekt. Ändå, långt olika den döva och stumma naturen omkring dem, vilar dessa alla som fontänrör på det outgrundade havet av tankar och dygd dit de ensamma, av alla organisationer, är ingångarna. Det var en trevlig förfrågan att i detalj följa deras tjänst till vår utbildning, men var skulle det sluta? Vi förknippas i ungdoms- och vuxenlivet med några vänner, som, precis som himmel och vatten, har samma omfattning som vår idé; som svarar var och en på en viss tillgivenhet hos själen, tillfredsställer vår önskan på den sidan; som vi saknar kraft att sätta på ett sådant fokusavstånd från oss, att vi kan laga eller till och med analysera dem.
Vi kan inte välja men älska dem. När mycket umgänge med en vän har försett oss med en standard av excellens, och har ökat vår respekt för Guds resurser, som på så sätt skickar en verklig person att gå ur vårt ideal; när han dessutom har blivit ett föremål för tanken och, medan hans karaktär behåller all sin omedvetna effekt, förvandlas i sinnet till fast och söt visdom, - det är ett tecken för oss att hans ämbete håller på att stängas, och han är ofta borttagen från vår syn på kort tid. SÅ är den outsägliga men begripliga och praktiska betydelsen av världen som förmedlas till människan, den odödliga eleven, i varje meningsobjekt.
Till detta ena ände av Disciplin konspirerar alla delar av naturen. Ett ädelt tvivel antyder sig ständigt, huruvida detta mål inte är universums slutliga orsak; och om naturen till det yttre existerar. Det är en tillräcklig redogörelse för det utseende som vi kallar världen, att Gud kommer att undervisa ett mänskligt sinne, och så gör det till mottagare av ett visst antal kongruenta förnimmelser, som vi kallar sol och måne, man och kvinna, hus och handel. I min fullkomliga maktlöshet att testa äktheten av mina sinnesrapporter, att veta om intrycken de gör på mig överensstämmer med yttre föremål, vilken skillnad gör det, om Orion är där uppe i himlen, eller om någon gud målar bilden i själens himlavalv?
Relationerna mellan delarna och slutet av det hela förblir desamma, vad är skillnaden, om land och hav samverkar, och världar kretsar och blandas utan antal eller slut, - djup gäspning under djup och galaxbalanserande galax, genom det absoluta rymden, – eller om, utan relationer mellan tid och rum, samma framträdanden är inskrivna i människans ständiga tro? Oavsett om naturen åtnjuter en betydande tillvaro utan, eller bara är i sinnets apokalyps, är den både nyttig och lika vördnadsvärd för mig. Oavsett om det är så är det idealiskt för mig, så länge jag inte kan pröva mina sinnens noggrannhet. De lättsinniga gör sig glada över Idealteorin, om dess konsekvenser var burleska; som om det påverkade naturens stabilitet. Det gör det säkert inte. Gud skämtar aldrig med oss och kommer inte att kompromissa med naturens ände genom att tillåta några inkonsekvenser i dess procession.
Varje misstro mot lagarnas varaktighet skulle förlama människans förmågor. Deras beständighet respekteras heligt, och hans tro på dem är perfekt. Människans hjul och fjädrar är alla inställda på hypotesen om naturens beständighet. Vi är inte byggda som ett skepp som ska kastas, utan som ett hus att stå. Det är en naturlig följd av denna struktur, att så länge som de aktiva krafterna dominerar över det reflekterande, motstår vi med indignation varje antydan om att naturen är mer kortlivad eller föränderlig än ande. Mäklaren, hjulmakaren, snickaren, tullmannen, är mycket missnöjda över antydningen. Men även om vi helt accepterar naturlagarnas varaktighet, är frågan om naturens absoluta existens fortfarande öppen.
Det är kulturens enhetliga effekt på det mänskliga sinnet, att inte skaka vår tro på stabiliteten hos särskilda fenomen, såsom värme, vatten, azote; men för att få oss att betrakta naturen som ett fenomen, inte en substans; att tillskriva andan nödvändig existens; att betrakta naturen som en olycka och en effekt. Till sinnena och den oförnyade förståelsen hör en sorts instinktiv tro på naturens absoluta existens. Enligt deras uppfattning är människan och naturen oupplösligt förenade. Saker och ting är ultimata, och de ser aldrig bortom sin sfär. Förnuftets närvaro fördärvar denna tro. Tankens första ansträngning tenderar att slappna av denna despotism av sinnena, som binder oss till naturen som om vi vore en del av den, och visar oss naturen distanserad och, så att säga, flytande.
Tills denna högre instans ingrep, ser djurögat, med underbar precision, skarpa konturer och färgade ytor. När förnuftets öga öppnas, tillkommer att kontur och yta på en gång, nåd och uttryck. Dessa utgår från fantasi och tillgivenhet och minskar något av föremålens vinklade distinkta. Om Förnuftet stimuleras till mer seriös vision, blir konturer och ytor genomskinliga och syns inte längre; orsaker och andar ses genom dem. De bästa ögonblicken i livet är dessa läckra uppvaknanden av de högre makterna och naturens vördnadsfulla tillbakadragande inför dess Gud.
Låt oss fortsätta med att ange effekterna av kultur. Vår första institution i Idealfilosofin är en antydan från naturen själv. Naturen är gjord för att konspirera med ande för att frigöra oss. Vissa mekaniska förändringar, en liten förändring i vår lokala position ger oss en dualism. Vi påverkas konstigt av att se stranden från ett rörligt fartyg, från en ballong eller genom nyanserna av en ovanlig himmel. Den minsta förändringen i vår synvinkel ger hela världen en bildkänsla. En man som sällan rider, behöver bara komma in i en buss och korsa sin egen stad, för att förvandla gatan till en dockteater. Männen, kvinnorna – pratar, springer, byter byteshandel, slåss – den seriösa mekanikern, solstolen, tiggaren, pojkarna, hundarna, är omedelbart orealiserade, eller åtminstone helt fristående från all relation till betraktaren , och ses som uppenbara, inte väsentliga varelser.
Vilka nya tankar föreslås av att se ett ansikte av landet som är ganska bekant, i den snabba rörelsen av järnvägsvagnen! Nej, de mest vana föremålen, gör en mycket liten förändring i synpunkten, behaga oss mest. I en camera obscura roar slaktarens vagn och figuren av en i vår egen familj. Så ett porträtt av ett välkänt ansikte gläder oss. Vänd ögonen upp och ner, genom att titta på landskapet genom dina ben, och hur behaglig bilden är, även om du har sett den någon gång under de här tjugo åren! I dessa fall, med mekaniska medel, föreslås skillnaden mellan betraktaren och skådespelet, mellan människa och natur.
Därav uppstår ett nöje blandat med vördnad; Jag kan säga, en låg grad av det sublima känns av det faktum, förmodligen, att människan härmed uppskattas, att medan världen är ett skådespel, är något i honom själv stabilt. På ett högre sätt förmedlar poeten samma njutning. Med några få drag avgränsar han, som i luften, solen, berget, lägret, staden, hjälten, jungfrun, inte annorlunda än vad vi känner dem, utan bara lyfts från marken och flyter framför ögat. Han fixar landet och havet, får dem att kretsa kring sin primära tankeaxel och gör sig av med dem på nytt. Han är besatt av en heroisk passion och använder materia som symboler för den. Den sinnliga mannen anpassar tankar till saker; poeten anpassar saker till sina tankar.
Den ena betraktar naturen som rotad och snabb; den andra, som flytande, och imponerar på hans väsen därpå. För honom är den eldfasta världen formbar och flexibel; han lägger damm och stenar med mänskligheten och gör dem till Förnuftets ord. Fantasi kan definieras som den användning som Förnuftet gör av den materiella världen. Shakspeare besitter kraften att underordna naturen för uttrycksändamål, bortom alla poeter. Hans kejserliga musa kastar skapelsen som en kula från hand till hand och använder den för att förkroppsliga alla tankar som är överst i hans sinne. De mest avlägsna utrymmena i naturen besöks, och de längst utsöndrade sakerna förs samman genom en subtil andlig förbindelse.
Vi görs medvetna om att storleken på materiella ting är relativ, och alla föremål krymper och expanderar för att tjäna poetens passion. Sålunda finner han i sina sonetter, fågelvärp, blommors dofter och färgämnen, vara skuggan av sin älskade; tiden, som håller henne från honom, är hans bröst; misstanken hon har väckt, är hennes prydnad;. I styrkan av hans beständighet förefaller pyramiderna för honom nya och övergående. Ungdomens och kärlekens friskhet bländar honom med dess likhet med morgonen. Den vilda skönheten i denna överdrift, kan jag säga, i förbigående, den skulle inte vara lätt att matcha i litteraturen.
Denna förvandling som alla materiella föremål genomgår genom poetens passion, - denna kraft som han utövar för att dvärga det stora, att förstora det lilla - kan illustreras av tusen exempel ur hans pjäser. Jag har stormen framför mig och kommer bara att citera dessa få rader. Uppfattningen av verkliga släktskap mellan händelser, det vill säga av ideala släktskap, för endast de är verkliga, gör det möjligt för poeten att på så sätt frigöra sig med världens mest imponerande former och fenomen och hävda själens dominans. Medan poeten sålunda besjälar naturen med sina egna tankar, skiljer han sig från filosofen endast häri, att den ene föreslår Skönhet som sitt huvudsakliga mål; den andra sanningen. Men filosofen, inte mindre än poeten, skjuter upp tingens skenbara ordning och förhållande till tankens välde.
Den lagen är, när den är i sinnet, en idé. Dess skönhet är oändlig. Den sanne filosofen och den sanne poeten är ett, och en skönhet, som är sanning, och en sanning, som är skönhet, är syftet med båda. Är inte charmen med någon av Platons eller Aristoteles definitioner, strikt lik den hos Sofokles Antigone? Det är i båda fallen som ett andligt liv har förlänats naturen; att det fasta skenbara blocket av materia har genomsyrats och upplösts av en tanke; att denna svaga människa har trängt in i naturens stora massor med en informerande själ och känt igen sig i deras harmoni, det vill säga gripit deras lag.
Inom fysiken, när detta uppnås, lösgör sig minnet av sina besvärliga kataloger av detaljer och bär århundraden av observationer i en enda formel. Så även i fysiken degraderas det materiella före det andliga. Astronomen, geometern, förlitar sig på deras oupplösliga analys och föraktar observationsresultaten. Eulers sublima anmärkning om hans valvlag: "Detta kommer att befinnas i strid med all erfarenhet, men är sant." hade redan överfört naturen till sinnet och lämnat materia som ett utstött lik. Intellektuell vetenskap har observerats alltid skapa ett tvivel om materiens existens. Turgot sa, "Den som aldrig har tvivlat på materiens existens, kan vara säker på att han inte har någon fallenhet för metafysiska undersökningar.
Medan vi väntar på denna gudas Olympus, tänker vi på naturen som ett bihang till själen. Vi stiger upp till deras region och vet att detta är den Suprema Varelsens tankar. När han beredde himlen, var de där; när han grundade molnen ovan, när han stärkte djupets källor. Då var de hos honom, som en uppfostrade med honom. Av dem tog han råd. Deras inflytande är proportionerligt. Som vetenskapsobjekt är de tillgängliga för få män. Ändå är alla människor kapabla att uppfostras genom fromhet eller passion, till sin region. Och ingen människa rör vid dessa gudomliga naturer utan att i någon mån själv bli gudomlig.
Som en ny själ förnyar de kroppen. Vi blir fysiskt kvicka och lättsamma; vi trampar på luft; livet är inte längre jobbigt, och vi tror att det aldrig kommer att bli så. Ingen människa fruktar ålder eller olycka eller död, i deras lugna sällskap, för han transporteras ut ur förändringsdistriktet. Medan vi ser avslöjade rättvisans och sanningens natur, lär vi oss skillnaden mellan det absoluta och det villkorliga eller relativa. Vi uppfattar det absoluta. Som det var, för första gången existerar vi. Vi blir odödliga, för vi lär oss att tid och rum är relationer mellan materia; att de, med en uppfattning om sanning, eller en dygdig vilja, inte har någon affinitet. Slutligen har religion och etik, som lämpligt kan kallas, utövandet av idéer, eller införandet av idéer i livet, en analog effekt med all lägre kultur, genom att förnedra naturen och antyda dess beroende av ande.
Etik och religion skiljer sig häri; att det ena är systemet av mänskliga plikter som börjar från människan; den andra, från Gud. Religion inkluderar Guds personlighet; Det gör inte etiken. De är en av vår nuvarande design. Båda sätter naturen under fötterna. Den första och sista lektionen av religion är: "Det som syns är timligt, det som är osynligt är evigt. Det gör det för de oskolade, vilket filosofin gör för Berkeley och Viasa. Det enhetliga språket som kan höras i de mest okunniga sekternas kyrkor är: "Förakta världens oväsentliga uppvisningar; de är fåfänger, drömmar, skuggor, overkligheter; sök religionens realiteter. Vissa teosofer har kommit fram till en viss fientlighet och indignation mot materien, som Manicheanen och Plotinus.
De misstrodde sig själva när de såg tillbaka till dessa Egyptens köttkrukor. Plotinus skämdes över sin kropp. Kort sagt, de kan alla säga om materien, vad Michael Angelo sa om yttre skönhet, "det är det svaga och trötta ogräset, i vilket Gud klär själen, som han har kallat in i tiden. Det verkar som att rörelse, poesi, fysisk och intellektuell vetenskap och religion, alla tenderar att påverka vår övertygelse om den yttre världens verklighet. Men jag äger att det finns något otacksamt i att alltför nyfiket utvidga detaljerna i det allmänna påståendet, att all kultur tenderar att genomsyra oss med idealism.
Jag har ingen fientlighet mot naturen, utan ett barns kärlek till den. Jag expanderar och lever i den varma dagen som majs och meloner. Låt oss tala henne rättvist. Jag vill inte kasta stenar mot min vackra mor och inte heller smutsa ner mitt milda bo. Jag vill endast ange naturens sanna ställning i förhållande till människan, där all rätt utbildning tenderar att etablera människan; som den grund som man ska uppnå är föremålet för mänskligt liv, det vill säga för människans förbindelse med naturen. Kulturen inverterar de vulgära åsikterna om naturen och får sinnet att kalla det skenbara, som det använder för att kalla verkligt, och det verkliga, som det använder för att kalla visionärt.
Det är sant att barn tror på den yttre världen. Tron att det bara förekommer är en eftertanke, men med kulturen kommer denna tro lika säkert att uppstå i sinnet som den första. Fördelen med den ideala teorin framför den populära tron är att den presenterar världen i just den syn som är mest önskvärd för sinnet. Det är i själva verket den uppfattning som förnuftet, både spekulativt och praktiskt, det vill säga filosofi och dygd, har. För, sett i tankens ljus, är världen alltid fenomenal; och dygden underordnar det sinnet. Idealismen ser världen i Gud. Den ser hela kretsen av personer och ting, av handlingar och händelser, av land och religion, inte lika smärtsamt ackumulerade, atom efter atom, handling efter handling, i ett åldrat smygande förflutet, utan som en stor bild, som Gud målar upp på omedelbar evighet, för själens kontemplation.
Därför avhåller själen sig från ett alltför trivialt och mikroskopiskt studium av den universella tavlan. Den respekterar målet för mycket, för att fördjupa sig i medlen. Den ser något viktigare i kristendomen, än kyrkohistoriens skandaler, eller kritikens snällheter; och, mycket nyfiken på personer eller mirakel, och inte alls störd av klyftor av historiska bevis, accepterar den från Gud fenomenet, som det finner det, som den rena och hemska formen av religion i världen. Den är inte het och passionerad när den uppenbarar sig vad den kallar sin egen goda eller olycka, vid förening eller motstånd från andra personer. Ingen människa är dess fiende. Den accepterar vad som än händer, som en del av sin lektion. Den är en iakttagare mer än en görare, och den är en görare, bara för att den kan bli bättre.
DET är väsentligt för en sann teori om naturen och människan att den ska innehålla något progressiv. Användningar som är uttömda eller som kan vara, och fakta som slutar i uttalandet, kan inte vara allt som är sant för detta modiga boende där människan hyser, och där alla hennes förmågor finner lämplig och oändlig träning. Och all användning av naturen medger att de är sammanfattade i ett, vilket ger människans aktivitet en oändlig omfattning. Genom alla dess riken, till förorter och utkanter av ting, är den trogen den sak varifrån den hade sitt ursprung.
Det talar alltid om Ande. Det antyder det absoluta. Det är en evig effekt. Det är en stor skugga som alltid pekar mot solen bakom oss. Naturaspekten är andäktig. Liksom Jesu gestalt står hon med böjt huvud och händerna vikta på bröstet. Den lyckligaste människan är den som lär sig av naturen läxan om dyrkan. Av den outsägliga essensen som vi kallar Ande, den som tänker mest, kommer att säga minst. Vi kan förutse Gud i materiens grova och så att säga avlägsna fenomen; men när vi försöker definiera och beskriva sig själv, överger både språket och tanken oss, och vi är hjälplösa som dårar och vildar.
Den essensen vägrar att registreras i propositioner, men när människan har dyrkat honom intellektuellt, är naturens ädlaste tjänst att stå som Guds uppenbarelse. Det är det organ genom vilket den universella anden talar till individen och strävar efter att leda tillbaka individen dit. När vi betraktar Anden, ser vi att de åsikter som redan presenterats inte inkluderar hela människans omkrets. Vi måste lägga till några relaterade tankar. Tre problem sätts av naturen till sinnet; Vad är materia? Varifrån är det? och vart? Endast den första av dessa frågor svarar den ideala teorin. Idealismen säger: materia är ett fenomen, inte en substans. Idealism gör oss bekanta med den totala skillnaden mellan bevisen på vårt eget väsen och beviset på världens väsen.
Den ena är perfekt; den andra, oförmögen till någon garanti; sinnet är en del av sakens natur; världen är en gudomlig dröm, från vilken vi nu kan vakna upp till dagens härligheter och vissheter. Idealism är en hypotes om att redogöra för naturen genom andra principer än snickeri och kemi. Men om den bara förnekar materiens existens, så uppfyller den inte andens krav. Det lämnar Gud utanför mig. Det lämnar mig i mina förnimmelsers praktfulla labyrint, att vandra utan slut. Då motstår hjärtat det, eftersom det motverkar tillgivenheterna i att förneka materiell vara till män och kvinnor. Naturen är så genomsyrad av mänskligt liv, att det finns något av mänskligheten i alla och i varje enskildhet. Men denna teori gör naturen främmande för mig och redogör inte för den släktskap som vi erkänner för den.
Låt det alltså stå i det nuvarande tillståndet av vår kunskap, bara som en användbar inledande hypotes, som tjänar till att förstå oss på den eviga skillnaden mellan själen och världen. Men när vi följer de osynliga tankestegen kommer vi att fråga, varifrån materien kommer? många sanningar uppstår för oss ur medvetandets fördjupningar. Vi lär oss att det högsta är närvarande för människans själ, att den fruktade universella essensen, som inte är visdom, eller kärlek, eller skönhet eller makt, utan allt i ett, och var och en helt, är den för vilken allt existerar, och det genom vilket de är; den ande skapar; att bakom naturen, i hela naturen, finns ande närvarande; en och inte sammansatt, den verkar inte på oss utifrån, det vill säga i rum och tid, utan andligt eller genom oss själva: därför bygger den anden, det vill säga den Högsta, inte upp naturen omkring oss, utan lägger fram det genom oss, som trädets liv ger nya grenar och löv genom de gamlas porer.
Som en växt på jorden, så vilar en människa på Guds sköte; han får näring av osvikliga fontäner och drar, vid behov, outtömlig kraft. Vem kan sätta gränser för människans möjligheter? När vi en gång andas in den övre luften, medges att se rättvisans och sanningens absoluta natur, och vi lär oss att människan har tillgång till hela Skaparens sinne, är själv skaparen i det finita. Denna uppfattning, som förmanar mig var källorna till visdom och makt finns, och pekar på dygd i fråga om. bär på sitt ansikte det högsta sanningsintyget, eftersom det ger mig liv att skapa min egen värld genom reningen av min själ. Världen utgår från samma ande som människans kropp. Det är en avlägsen och underlägsen inkarnation av Gud, en projektion av Gud i det omedvetna.
Men den skiljer sig från kroppen i ett viktigt avseende. Det är inte, så, nu underkastat den mänskliga viljan. Dess fridfulla ordning är okränkbar av oss. Det är därför för oss den nuvarande utställaren av det gudomliga sinnet. Det är en fast punkt genom vilken vi kan mäta vår avgång. När vi urartar blir kontrasten mellan oss och vårt hus tydligare. Vi är lika mycket främlingar i naturen, som vi är främlingar från Gud. Vi förstår inte fåglarnas anteckningar. Räven och rådjuren flyr ifrån oss; björnen och tigern sliter oss. Vi vet inte användningen av mer än några få växter, som majs och äpplet, potatisen och vinstocken. Är inte landskapet, av vilket varje glimt har en storhet, ett ansikte av honom? Ändå kan detta visa oss vad osämja är mellan människa och natur, ty du kan inte fritt beundra ett ädelt landskap, om arbetare gräver hårt på fältet.
Poeten finner något löjligt i sin förtjusning, tills han är utom synhåll för människor. I undersökningar som respekterar världens lagar och sakers ramar är det högsta skälet alltid det sannaste. Det som verkar svagt möjligt – det är så raffinerat, är ofta svagt och dunkelt eftersom det sitter djupast i sinnet bland de eviga sanningarna. Empirisk vetenskap är benägen att fördunkla synen och, genom själva kunskapen om funktioner och processer, beröva eleven den manliga kontemplationen av helheten. Savanten blir opoetisk. Men den bäst lästa naturforskaren som ger en hel och hängiven uppmärksamhet åt sanningen, kommer att se att det återstår mycket att lära om hans förhållande till världen, och att det inte kan läras genom någon addition eller subtraktion eller annan jämförelse av kända kvantiteter, men uppnås genom outbildade sällskap av anden, genom en ständig självåterhämtning och genom fullständig ödmjukhet.
Han kommer att inse att det finns mycket fler utmärkta egenskaper hos eleven än precision och ofelbarhet; att en gissning ofta är mer fruktbar än en obestridlig bekräftelse, och att en dröm kan släppa oss djupare in i naturens hemlighet än hundra samordnade experiment. För de problem som ska lösas är just de som fysiologen och naturforskaren underlåter att ange. Det är inte så relevant för människan att känna till alla individer i djurriket, som det är att veta varifrån och varifrån denna tyranniserande enhet finns i hennes konstitution, som ständigt skiljer och klassificerar saker, strävar efter att reducera de mest olikarta till en form.
När jag ser ett rikt landskap, är det mindre för mitt syfte att korrekt recitera skiktens ordning och överlagring, än att veta varför all tanke på mångfald går förlorad i en lugn känsla av enhet. Jag kan inte i hög grad hedra minutiiteten i detaljer, så länge det inte finns någon antydan som förklarar förhållandet mellan ting och tankar; ingen stråle på konkologins, botanikens, konstens metafysik, för att visa relationen mellan formerna av blommor, skal, djur, arkitektur, till sinnet och bygga vetenskap på idéer. I ett naturhistoriskt kabinet blir vi förnuftiga av ett visst ockult erkännande och sympati med avseende på de mest otympliga och excentriska formerna av odjur, fiskar och insekter.
Amerikanen som i sitt eget land har varit begränsad till åsynen av byggnader designade efter utländska förebilder, blir förvånad när han går in i York Minster eller St. Peter är i Rom, av känslan att dessa strukturer också är imitationer, — svaga kopior av en osynlig arketyp. Inte heller har vetenskapen tillräcklig mänsklighet, så länge som naturforskaren förbiser den underbara överensstämmelse som existerar mellan människan och världen; över vilken han är herre, inte för att han är den mest subtila invånaren, utan för att han är dess huvud och hjärta och finner något av sig själv i varje stor och liten sak, i varje bergsskikt, i varje ny färglag, faktum astronomi, eller atmosfäriskt inflytande som observation eller analys låg öppen.
En uppfattning om detta mysterium inspirerar musan till George Herbert, den vackra psalmisten från 1600-talet. Följande rader är en del av hans lilla dikt om människan. Uppfattningen av denna klass av sanningar gör attraktionen som drar människor till vetenskapen, men målet förloras ur sikte i uppmärksamheten på medlen. Med tanke på denna halvsyn av vetenskapen accepterar vi Platons mening, att "poesin kommer närmare den vitala sanningen än historien. En klok skribent kommer att känna att studiens och kompositionens mål bäst besvaras genom att tillkännage oupptäckta tankeområden och på så sätt kommunicera, genom hopp, ny aktivitet till den slöa andan. Jag skall därför avsluta denna uppsats med några traditioner om människan och naturen, som en viss skald sjöng för mig; och som, som de alltid har varit i världen, och kanske återkommer för varje bard, kan vara både historia och profetia.
Men elementet av ande är evigheten. Till det är därför den längsta serien av händelser, de äldsta kronologierna är unga och nya. I den universella människans kretslopp, från vilken de kända individerna utgår, är århundraden poäng, och all historia är bara en epok av en förnedring. Vi äger och förnekar vår relation till den i tur och ordning. Vi är, som Nebukadnessar, detroniserade, berövade förnuft och äter gräs som en oxe. Men vem kan sätta gränser för andens avhjälpande kraft? När människor är oskyldiga kommer livet att bli längre och övergå till det odödliga, lika försiktigt som vi vaknar ur drömmar. Nu skulle världen vara galen och rabiat om dessa desorganisationer skulle pågå i hundratals år. Den hålls i schack av död och barndom. Spädbarn är den eviga Messias, som kommer i armarna på fallna män och vädjar till dem att återvända till paradiset.
En gång var han genomträngd och upplöst av ande. Han fyllde naturen med sina överflödande strömmar. Ut ur honom sprang solen och månen; från människan, solen; från kvinnan, månen. Hans sinnes lagar, perioderna av hans handlingar utvidgade sig till dag och natt, till året och årstiderna. Men efter att ha gjort sig detta enorma skal, drog sig hans vatten tillbaka; han fyller inte längre ådror och ådror; han är krympt till en droppe. Han ser att strukturen fortfarande passar honom, men passar honom kolossalt. Säg snarare, när det väl passade honom, nu motsvarar det honom från fjärran och i höjden.
Han avgudar blygt sitt eget arbete. Nu är mannen solens efterföljare och kvinnan månens efterföljare. Men ibland börjar han i sin sömn och undrar över sig själv och sitt hus och funderar konstigt över likheten mellan honom och det. Han inser att om hans lag fortfarande är överordnat, om han fortfarande har elementär kraft, om hans ord fortfarande är fantastiskt i naturen, så är det inte medveten kraft, det är inte underlägset utan överlägset hans vilja. Det är instinkt. För närvarande tillämpar människan på naturen men halva sin kraft. Han arbetar med världen enbart med sin förståelse.
Han bor i den och behärskar den med en örevisdom; och den som arbetar mest i det, är bara en halvman, och även om hans armar är starka och hans matsmältning är god, är hans sinne obehagligt, och han är en självisk vilde. Hans förhållande till naturen, hans makt över den, är genom förståelsen; som av gödsel; ekonomisk användning av eld, vind, vatten och sjömannens nål; ånga, kol, kemiskt jordbruk; reparationer av människokroppen av tandläkaren och kirurgen. Detta är ett sådant återupptagande av makten, som om en förvisad kung skulle köpa sina territorier tum för tum, istället för att genast välta in på sin tron. Under tiden, i det tjocka mörkret, saknas inte glimten av ett bättre ljus, - enstaka exempel på människans verkan på naturen med hela sin kraft, - med förnuft såväl som förståelse. Sådana exempel är; traditionerna av mirakel i den tidigaste antiken av alla nationer; Jesu Kristi historia; uppnåendet av en princip, som i religiösa och politiska revolutioner, och i avskaffandet av slavhandeln; entusiasmens mirakel, som de rapporterade om Swedenborg, Hohenlohe och Shakers; många oklara och ändå ifrågasatta fakta, nu ordnade under namnet Animal Magnetism; bön; vältalighet; självläkande; och barns visdom.
Dessa är exempel på Reasons ögonblickliga grepp om spiran; utövandet av en kraft som inte existerar i tid eller rum, utan en omedelbar inströmning som orsakar kraft. Skillnaden mellan människans faktiska och idealiska kraft inser skolmännen lyckligtvis, när de säger att kunskapen om människan är en kvällskunskap, vespertina cognitio, men Guds är en morgonkunskap, matutina cognitio. Problemet med att återställa till världens ursprungliga och eviga skönhet löses genom själens inlösen. Ruinen eller det tomma, som vi ser när vi tittar på naturen, finns i vårt eget öga. Synaxeln sammanfaller inte med tingens axel, så de verkar inte genomskinliga utan ogenomskinliga. Anledningen till att världen saknar enhet och ligger trasig och i högar är att människan är oenig med sig själv.
Han kan inte vara naturforskare, förrän han tillfredsställer andens alla krav. Kärlek är lika mycket dess krav, som perception. Ingen av dem kan verkligen vara perfekt utan den andra. I ordens yttersta betydelse är tanken hängiven, och hängivenhet är tanke. Djupa ropar till djupet. Men i det verkliga livet firas inte äktenskapet. Det finns oskyldiga män som tillber Gud efter sina fäders tradition, men deras pliktkänsla har ännu inte utvidgats till att använda alla deras förmågor. Och det finns tålmodiga naturforskare, men de fryser sitt ämne under förståelsens vintriga ljus. Är inte bönen också ett studium av sanningen, en sällskap av själen in i det ogrundade oändliga?
Ingen människa har någonsin bett hjärtligt, utan att lära sig något. Men när en trogen tänkare, beslutsam att frigöra varje föremål från personliga relationer och se det i tankens ljus, samtidigt ska tända vetenskapen med elden av de heligaste tillgivenheterna, då kommer Gud att gå ut på nytt in i skapelsen. Det behöver inte, när sinnet är förberett för studier, söka efter föremål. Det oföränderliga kännetecknet för visdom är att se det mirakulösa i det gemensamma. Vad är en dag? Vad är ett år? Vad är sommar? Vad är kvinna? Vad är ett barn? Vad är sömn? För vår blindhet verkar dessa saker opåverkade. Vi gör fabler för att dölja faktumets skallighet och anpassa det, som vi säger, till sinnets högre lag.
Men när faktumet ses under ljuset av en idé, bleknar och skrumpnar den pråliga fabeln. Vi ser den verkliga högre lagen. För de kloka är därför ett faktum sann poesi, och den vackraste av fabler. Dessa underverk förs till vår egen dörr. Du är också en man. Man och kvinna, och deras sociala liv, fattigdom, arbete, sömn, rädsla, förmögenhet är kända för dig. Lär dig att ingen av dessa saker är ytlig, men att varje fenomen har sina rötter i sinnets förmågor och känslor. Medan den abstrakta frågan upptar ditt intellekt, tar naturen in den i det konkreta för att lösas av dina händer. Det var en klok undersökning för garderoben att jämföra, punkt för punkt, särskilt vid anmärkningsvärda kriser i livet, vår dagliga historia, med framväxten och utvecklingen av idéer i sinnet.
Så ska vi komma att se på världen med nya ögon. Den ska besvara intellektets ändlösa fråga: Vad är sanning? och av tillgivenheterna,—Vad är bra? genom att ge sig själv passiv inför den bildade Viljan. Då skall ske vad min skald sade; 'Naturen är inte fixerad utan flytande. Anden förändrar, formar, gör det. Naturens orörlighet eller brutalitet är frånvaron av ande; för ren ande är den flytande, den är flyktig, den är lydig. Varje ande bygger sig ett hus; och bortom dess hus en värld; och bortom dess värld, en himmel. Vet då att världen finns för dig. För dig är fenomenet perfekt. Vad vi är, det kan bara vi se. Allt som Adam hade, allt som Caesar kunde, har du och kan göra. Adam kallade sitt hus, himmel och jord; Caesar kallade sitt hus Rom; du kanske kallar din, en skomakares handel; hundra tunnland plöjd mark; eller en forskares garret.
Men linje för linje och punkt för punkt är ditt välde lika stort som deras, dock utan fina namn. Bygg därför din egen värld. Så fort du anpassar ditt liv till den rena idén i ditt sinne, kommer det att utveckla sina stora proportioner. En korrespondentrevolution i saker och ting kommer att följa med andans inflöde. Så snabbt kommer obehagliga utseenden, svin, spindlar, ormar, skadedjur, dårhus, fängelser, fiender att försvinna; de är tillfälliga och kommer inte att synas längre. Naturens elände och smuts, solen ska torka upp och vinden andas ut. Som när sommaren kommer söderifrån; snövallarna smälter, och jordens yta blir grön inför den, så skall den framryckande anden skapa sina prydnader längs sin väg och bära med sig den skönhet den besöker, och sången som förtrollar den; den ska dra vackra ansikten, varma hjärtan, kloka samtal och heroiska handlingar, runt sin väg, tills ondskan inte längre syns.
Människans rike över naturen, som inte kommer med iakttagelse, - ett välde som nu är bortom hans dröm om Gud, - han kommer in utan mer förundran än den blinde känner som gradvis återställs till perfekt syn. Du kan också njuta av att besöka vår Transcendentalism Study Guide för mer om skrivgenren som Emerson, Henry David Thoreau och Walt Whitman var anslutna till. Gå tillbaka till Ralph Waldo Emersons hemsida, eller. Läs nästa uppsats; Nature från Second Series. växla navigering Amerikansk litteratur. Författare Stora författare Alla författare Kvinnliga författare Hitta en författare Pulitzerpristagare Amerikanska biografier African American Library Ryska författare Ambrose Bierce Anton Chekhov Mary E. Wilkins Freeman Edgar Allan Poe O. Henry H. Vaggvisor Må bra Barnberättelser Amerikanska biografier för barn Böcker för unga läsare Favoriter En händelse på Owl Creek Bridge The Gift of the Magi The Little Match Girl The Monkey's Paw En mörkbrun hund Historien om en timme Halsbandet The Tell-Tale Heart A New England Nunna The Selfish Giant The Skylight Room Eve's Diary The Cask of Amontillado To Build a Fire The Lady, or the Tiger?
The Hanging Stranger The Luck of Roaring Camp Lost Hearts Araby En jury av hennes jämnåriga Gud ser sanningen, men väntar transienter i Arcadia Den motvilliga draken Lotteriet Det splittrade körsbärsträdet Tack, fru julromaner Visa alla böcker 25 stora amerikanska romaner Pulitzerprisromaner Inbördeskrigsromaner Romaner från första världskriget Detektivromaner Klassiska romaner Bibliotek Foodie-böcker Otillförlitliga berättarromaner Kapitelböcker för unga läsare Moby Dick - Herman Melville The Scarlet Letter - Nathaniel Hawthorne The Red Badge of Courage - Stephen Crane The Awakening - Kate Chopin My Antonia - Willa Cather Winesburg, Ohio - Sherwood Anderson Adventures of Tom Sawyer - Mark Twain Lttle Women - Louisa May Alcott The Call of the Wild - Jack London Robinson Crusoe - Daniel Defoe Main Street - Sinclair Lewis The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett Uncle Tom's Hytt - Harriet Beecher Stowe Syster Carrie - Theodore Dreiser Ethan Frome - Edith Wharton Jane Eyre - Charlotte Bronte Funktioner.
Nature av Ralph Waldo Emerson Nature är Emersons exemplariska essä i genren Transcendentalism, tillsammans med hans hyllning till individualism, Self-Reliance. Vi erbjuder en kortare uppsats, med titeln Nature from Essays: Second Series. KAPITEL I. KAPITEL II. KAPITEL III. EN ÄDLAR nöd på människan betjänas av naturen, nämligen kärleken till skönheten. För bättre övervägande kan vi distribuera skönhetsaspekterna på ett trefaldigt sätt. KAPITEL IV. Särskilda naturliga fakta är symboler för särskilda andliga fakta. Naturen är symbolen för ande. När vi i lyckliga timmar begrundar detta mirakel, tvivlar den vise mannen på om han vid alla andra tillfällen inte är blind och döv; —"Kan dessa saker vara, Och övervinna oss som ett sommarmoln, Utan vår speciella förundran?
KAPITEL V. Förbi många detaljer i naturdisciplinen, får vi inte underlåta att specificera två. KAPITEL VI. Sålunda finner han i sina sonetter, fågelvärp, blommors dofter och färgämnen, vara skuggan av sin älskade; tiden, som håller henne från honom, är hans bröst; misstanken hon har väckt, är hennes prydnad; Skönhetens prydnad är Suspect, En kråka som flyger i himlens sötaste luft. Hans passion är inte slumpens frukt; det sväller, när han talar, till en stad eller en stat. Nej, det byggdes långt ifrån en olycka; Den lider inte i leende pompa och faller inte under pannan av trälande missnöje; Den är inte rädd för politik, den här kättaren, som fungerar på hyresavtal med korta timmar, Men ensam står det enormt politiskt. Ta bort de läpparna, som så ljuvt försvann; Och de där ögonen, — dagens rast, ljus som vilseleder morgonen.
Den starkt baserade udden har jag gjort skaka, och vid sporrarna uppryckt tallen och cederträna. Prospero efterlyser musik för att lugna den frenetiska Alonzo och hans följeslagare; En högtidlig luft och den bästa tröstaren Till en orolig fantasi, bota dina hjärnor Nu värdelösa, kokade i din skalle. Om igen; Charmen löser sig snabbt, Och när morgonen stjäl över natten, smälter mörkret, så börjar deras stigande sinnen att jaga de okunniga ångorna som täcker deras tydligare förnuft. Deras förståelse börjar svälla: och det annalkande tidvattnet kommer snart att fylla de rimliga stränderna som nu ligger fula och leriga. KAPITEL VII. Denna åsikt, som förmanar mig var källorna till visdom och makt finns, och pekar på dygden som "Den gyllene nyckeln som öppnar evighetens palats", bär på sitt ansikte det högsta sanningsbeviset, eftersom det livar mig att skapa min egen värld genom reningen av min själ.
KAPITEL VIII. Varje del kan kalla längst bort, broder; Ty huvud med fot har privat vänskap, och både med månar och tidvatten. Transcendentalism är ett nu populärt trossystem som stöder en icke-traditionell förståelse av naturens betydelse, vilket antyder att Gud kan hittas i naturen såväl som en sann förståelse av livet och verkligheten. Uppsatsen täcker fyra element, Commodity, Beauty, Language och Discipline, och utforskar hur människor använder naturen för sina grundläggande behov, sin egen önskan, sin kommunikation och sin allmänna förståelse av världen.
Emerson har tron att människor ständigt distraheras av världens kommersiella och industriella krav medan naturen fortsätter att ge och ge men får väldigt lite från oss i gengäld. Låt oss ta en titt på stycket som lyder:. Jag är inte ensam när jag läser och skriver, även om ingen är med mig. Men om en man vill vara ensam, låt honom se på stjärnorna. Genom att studera denna passage kan vi se att Emerson trodde att ensamhetshandlingen var den enda tekniken genom vilken en person kan vara helt och fullständigt engagerad i den naturliga världen. I en mer andlig mening skulle man kunna säga att Emerson i naturen finner en renare, mer flytande, allomfattande andlighet än den konstgjorda konstruktion som påtvingats av vissa mänskliga parter som de organiserade kyrkorna. Hans inställning till naturens allomfattande egenskap kan bäst identifieras i denna passage:.
Jag verkar ta del av dess snabba förvandlingar; den aktiva förtrollningen når mitt damm, och jag vidgar mig och konspirerar med morgonvinden. Han betonar poängen att naturen bör vara lika dyrkad och förhärligad som Jesu Kristi gestalt på korset, och postulerar att de lyckligaste männen i världen är de som kan lära sig att tillbedja genom sitt vördnadsfulla förhållande till den naturliga världen. Hans definierande och ekande uttalande är att allt måste vara moraliskt och andligt, och den viktigaste och ideala balansen kan hittas i naturens härlighet.
No comments:
Post a Comment